Dagens I-landsproblem

Jobbar tills det växer tomater ur öronen! Nej kanske inte riktigt så, men arbetar gör jag, kul är det och duktig känner jag mig.
Jag har aldrig riktigt förstått mig på det här med att gnälla över att man jobbar. Antingen är man glad över att man har ett jobb eller så ger man bort det till någon bättre behövande.

Punkt.

Jag vaknade idag av att min mor ringde, VC hade skickat brev med det sista provet jag tagit. Alla de andra testerna visade negativt. Det här visade att något inte är som det ska! Det känns paradoxalt att vara glad över att något i kroppen är sjukt, men hellre det än att gå runt och tro att min kropp spelar sjuk! Så det blir fler prover, så snart får jag nog börja äta järntabletter för allt blod de stjäl ur min kropp!

Jag har i flera år burit på en djp lögn, så fantastiskt sammansatt att till och med jag själv börjat ta den för sanning. Igår sprack min bubbla, och världen rasade samman...

"Men, du dricker ju typ mjölk med kaffe i och inte kaffe med mjölk!"

För någon dag sedan så var jag tvungen att besöka närliggande vårdcentral,
då personalen och moi trodde att jag var dödligt hjärtsjuk.
(eller jag trodde det iaf, när de gav mig en akut tid) Så hände det sig att
jag fick besöka en läkare som vi kan benämna med Ö (för att inte nämna namn,
och för att människan sa "öööööö" mellan flera meningsbyggnader (hur kom personen
in på läkarlinjen egentligen!?) vilket var otroligt irriterande)
Med sitt välutvecklade läkarspråk så började Ö att fråga mig diverse frågor så att Ö sedan kunde
ge mig min diagnos. Någonstans mitt i hela undersökningen så kommer följande fråga:

Ö säger: " Ja, har du gått upp extremt mycket i vikt under senaste tiden?"
Jag säger: "Eh näää, ser det ut så eller?"
Ö:"Nä nä nä... det är ju klart..."

Efter detta så följer ytterligare några hundra frågor om ryggont, ont i muskler osv. Sedan ska det testas blodtryck, innan jag sätter mig på britsen så kommer följande fråga:

Ö säger: "Har du bantat mycket eller följt någon extrem diet under en längre tid de senaste månaderna?"
Jag säger: "Hmm, nej inte vad jag vet.
Ö: Nähä... okej.

Sedan så krånglar blodtrycks-kontrollen ( en manuell alltså, inte automatisk), och då ska Ö fråga frågor under tiden där med.

Ö säger: "Ja, du är inte gravid då?"
Jag tänker: "MEN FÖR HELVETE BESTÄM DIG FÖR OM DU TYCKER ATT JAG ÄR TJOCK ELLER SMAL!?!?!?!?!?"
Jag säger: "Nej nej, jag är absolut inte gravid. Äter tabletter"

Ö nickar instämmande och antecknar något i sitt block, vänder blad och fortsätter att skriva på andra sidan ( vi snackar A4-sida), sedn försöker Ö återigen med sitt blodtrycks-kontrollerande som återigen inte fungerar. Ställer frågan:

Ö: "Ja, alltså har du riklig mens?"
Jag:" Eeeeeeeh... ja alltså... hur ska jag kunna veta det? Jag har ju inte direkt någon att jämföra med?"
Ö (rodnar och ser mycket besvärad ut): "Ja, ja det är ju klart" (Mumlar "normal" och antecknar i sitt block, har nu fyllt halva baksidan)

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Sedan förs jag ut, ur-tankas på blod i små behållare.
Samt att dom kopplar någon maskin med små supkopps-proppar
till hela mig, den låter misstänkt och jag tror att den ska suga ur någon
viktig substans ur min kropp.
Sedan placeras jag i ett väntrum, i väntan på att Ö ska sammanställa
undersökningen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Jag kallas in till Ö som säger att jag måste vänta på prov-svar i någon vecka.
Men ger mig 5 tänkbara diagnoser varav den sista är "normal men pantad typ".
Varpå jag skickas hem...

Dock botade Ö tankarna på dödssjukhet och det enda jag kunde tänka på var:
Har läkare någon slags gemensam ögonsjukdom som gör att de inte kan se på en person hur denna ser ut?
Visst jag är inte extremt smal, men extremt mycket i vikt?
Jag är defenetivt inte extremt smal, varför frågan om bantningen??
GRAVID?!?!?!?!
GAH!

Utanför Erics lägenhet ligger en liten ICA-butik i en vägkorsning.
Från köksfönstret kan man sitta och kika på människor medans man äter frukost.
Det är ganska trevligt.
Det känns som att man känner alla som går där nere.

Iaf.
 
I helgen så satt vi där vid köksbordet och fikade pepparkakor och julmust och pratade om allt möjligt.
Jag satt och kikade ut genom fönstret och såg en liten tant komma haltandes framåt med sin rullator.
Hon hade just varit och handlat.
Lilla Agda (jag döpte henne till Agda) väntade länge innan hon korsade vägen,
för hon är säkert mycket medveten om hur arga och irreterade folk blir när det tar henne någon extra minut att korsa vägen.
Sedan inträffade en liten incident.
Något blir fel på rullatorn så den glider ut lite grann över vägen (efter att hon korsat den alltså).
Hon kan inte vända upp den själv, men försöker desperat.
Folk åker förbi i sina bilar.
Folk går förbi när de promenerar.
Det går en minut.
Det går två minuter.
Det går flera minuter.
Agda kämpar på.

Till sist kommer det en annan liten tant på en spark (jag döpte henne till Berit).
Hon är precis lika snabb på att ta sig fram som Agda. Inte alls särskilt snabb alltså.
Men lilla Berit försöker faktiskt att hjälpa Agda.
Så där stod de två små tanterna och försökte desperat att vända rullatorn tillsammans.

De lyckades efter en stund.
Då flera bilar hade passerat.
Flera människor hade passerat.
Sen gick Berit hem.
Sen gick Agda hem.


Det jag vill komma till är:
HALLÅÅÅÅÅÅÅÅ!!!!!
Hur lång tid hade det tagit en människa att stanna, vända rullatorn, och sedan fortsätta med sitt?
Max 5 min.
Varför hjälpte ingen henne, förutom en tant som är lika handikappad?
Vars har solidariteten och medmänskligheten tagit vägen?

Jag är så less på att folk inte orkar bry sig.
Alla kommer vi att bli gammla.
Alla kommer vi att behöva hjälp.
Varför inte vara den hjälpen som behövs någon gång?
Så att chansen blir större att man får hjälp när man själv behöver den?


Jag som satt trevåningar upp var precis på väg ned för att hjälpa.
När de till sist hade lyckats med att vända rullatorn.

Nämen?
Redan?
Det var på tiden att NÅGON fälls för sexistisk reklam,
schampo-reklamen nästa eller?

Nu har jag ätit sånna där vitpeppar korn och kapslar i några veckor (sen jag kom hem från paris).
För att slippa det förskräckliga magsjuke-monstret som flyttar runt.
Vaknade idag: Magont, illamående...
MAGSJUKA!!!!!
GAAAAAAH!!!!!


... Men det visade sig vara magkatarr.
Förra veckan hade jag cancer på lilltå nageln.
Den gick visst att tvätta bort.

Jag måste verkligen skärpa mig.

Vissa människor måste ju verkligen ta tag i sitt sexliv.
Eller vad det nu är som gör att alla verkar vara så himmlarns dryga,
bittra,arga,sura, depprimerade... osv.

Vänta lite...
Det kan ju inte vara det som är felet nu då jag är sur.

hm, det kanske är för att folk matar fåglar för sällan? vad vet jag?
 Jobbigt.

Jag tror inte på sjukvården.
Har nu blivit en äkta ateist.
Fastän ateist nog mest används i religiösa-sammanhang så kände jag att det var rätt ord att använda.
Det är nog för övrigt den enda kategorin där jag vill kalla mig ateist.
Jag tror att sjukvården är en illusion. Något som vi vill ska existera men som många gånger inte gör det,
att jag har lyckats bli frisk från sjukdomar hittils skulle lika gärna kunna vara en slump!

Iaf.

Hur kom jag fram till slutsatsen? Förrutom tidigare sjukdoms-tillstånd och frakturer så inträffade det en incident precis innan Paris resan som gick till ungefär såhär:

Jag hade spelat innebandy på idrotten då, som malin uttryckte det "djuret" i mig kom fram. Jag kände att jag nog skulle spela lite mer än vad jag klarade av. Lyckades vika sönder foten på något sätt. Struntade i att uppsöka hjälp, tog mig hem och somnade med Eric på soffan (eller jag sov och han pratade med syrran och såg på tv tror jag)
Så vaknade jag av att farmor kom, och det blev att jag insåg att nu var det sjukan som gällde för foten.
Ytterst pessimistisk åkte jag + pappa och Eric (som hejjarklack och supportrar) in till sjukan.
Läkaren jag fick träffade ÖVER-ARRRRRTIKULEEEEEEERADE till mig som om jag var ett dagisbarn (alltså folk klagar på läkare som pratar otydligt, men det är nästan ännu värre då de idiot-förklarar en utan att säga något liksom!), röntgen-personalen var direkt otrevliga. Sköterskorna kollade typ snett på mig då jag haltade omkring i korridorerna. Samt att läkaren gav mig en diagnos men skrev in en annan på sin dator.

Detta hade naturligtvis inte gjort någonting (förutom att jag bra gärna vill veta vad det är för RIKTIGT fel i min fot egentligen!) om jag nu inte hade behövt ringa på vårdcentralen idag för att:
1. Få mer medicin
2. Kanske få ett åter-besök hos en läkare då foten varit allt från 3strl. större, blå, röd, jätte varm, har kräkts av att det gör ont, samt haft feber.
3. Alt. få något av ovanstående alternativ ist. för båda.

Då jag (ÄNTLIGEN) får ett samtal från vårdcentralen så tar det typ ljusår innan sköterskan förstår att jag faktiskt har ont på riktigt (även om hon faktiskt var väldigt förstående). Det är då det visar sig att läkaren jag haft på torsdagen har sagt en sak till mig men skrivit in någonting annat på sin dator. Det visste jag inte tidigare.
Så jag förstår den sköterska jag pratade med nu om hon inte tog mig på allvar när jag berättade hur ont jag faktiskt har!
Men då hon måste gå efter läkaren som jag hade tidigare, och att det fanns ont om tider så kan jag inte få min fot kollad förrän imorn. = Ingen ny medicin förrän imorn!
Det känns verkligen som om det här dygnet kommer att bli rysligt långdraget det också!

Allt detta gör att jag helt enkelt slutat att tro på sjukvården tills motsatsen är bevisad!

Förutom att jag slitit av alla ledbanden i foten, möblerat om inne i vristen (=kryckor och starka mediciner)
Och trots detta rest till Paris, som måste vara den mest icke-handikapp-anpasssade staden i världen (eller i Europa iaf!).
och vi hamnade inte ens i Paris från början, utan helt plötsligt så var vi i Belgien... är det ens i Europa liksom?
Nä...
Vi gjorde ett försök att rita ut det på en karta. Mäster und mäster gjorde sina försök att lista ut var någonstans de hade befunnit sig, men den franska björnen som gick i ide på vårat golv sa att vi typ hade placerat Belgien där Polen ligger. Det är nog två stycken som behöver geografi-studier här... men ärligt talat: När har det någonsin hjälpt någon att veta var Belgien ligger?
Nä...
Vi hamnade till sist i paris iaf.
Och det var ju bra.
M&M and M.
Nu sitter jag på City-terminalen i Stockholm och vill bara hem. Eric skulle fixa mig en välkomst-komitée.
Fastän det räcker med bara han.
Jag vill nog att det bara ska vara han.

Jag sa innan resan adjö till alla jag känner.
Men jag tror,
Att överlever man Belgien,
då överlever man nog allt...
Eller jag har ju tagit mig såhär långt i alla fall!

Så besökte jag banken, för att föra över lite pengar.
Ingen stor sak av det.
När jag kommer ifrån banken har jag(förrutom penga-överföringen) fått flera bonus-grejer fixade av bank-tanten,som dessutom bjöd på fika:
* Fått telefon-banken.
*Startat ett sparkapital-konto.
* BÖRJAT PENSIONS-SPARA!

Alltså jag kände mig verkligen som en mycket viktig bankman där jag satt och skrev mitt namn på en massa papper, "sida upp och sida ned", fast sedan så kände jag mig som en tant. Seriöst. Jag kände mig verkligen som Agda, 50-år som oroar sig över sin pension och måste börja spara ännu mer än förut.

Hade jag en medelålders-kris när jag blev tagen för 27-år då jag köpte snus, så har jag fan 50-års-kris nu!!!!


Det finns numera en hel bok på banken med mitt namn på varje sida.
Sida upp
Och
Sida ned

Jag drabbas av höjdskräck.

Jag var så upptagen med att leta efter problem att jag inte insåg att problemet egentligen var just problemet.
JISSES!
Det finns knappt någon som kan nöja sig med att vara lycklig längre känns det som.
Har man inte något problem så gör många allt de kan för att skapa sig ett problem.
Det kan vara alltifrån att strunta i läxor, till att hämnas för gamla oförätter som är preskriberade sedan länge,
eller att man bedrar sin partner, eller att man är tillsammans med någon tillfälligt bara för att "ha någon",
och under tiden så söker man efter "den rätta/rätte".
Sen när blev det fel att bara vara?
Sen när blev det skuld och skam att faktiskt vara lycklig och stolt över det?
Är det fel?

Att folk sedan alltid väljer de sämre alternativen är också ett ganska konstigt faktum.
Folk har en tendens att välja de sämre alternativen, för att de inte tror sig vara värda något bättre.
Eller att man väljer det för att det inte är tänkt att man ska göra så.
Förutsägbarhet verkar också vara tabu.
Man måste vara nyskapande hela tiden. En enorm hets och press liksom.

Jag är less på att måsta skapa mig problem.
Jag är less på människor som desperat försöker skapa problem åt mig.
HALLÅ!
jag mår bra, jag är lycklig och jag är fantastisk (ja, man får kalla sig själv fantastisk. Det finns ingen lag mot det)
Och det finns ingenting som kan ändra på det.
Inte du.
Inte jag.
Och inte någon annan.

man måste tillåta sig själv att må bra någon gång.
Inte konstigt att folk bryter ihop liksom. 

Jag har så dåligt med problem numera.
Jag försöker skapa mig några.
Återkommer på nån dag
då problemen är närvarande!