Ateist i sjukvårds-världen
Jag tror inte på sjukvården.
Har nu blivit en äkta ateist.
Fastän ateist nog mest används i religiösa-sammanhang så kände jag att det var rätt ord att använda.
Det är nog för övrigt den enda kategorin där jag vill kalla mig ateist.
Jag tror att sjukvården är en illusion. Något som vi vill ska existera men som många gånger inte gör det,
att jag har lyckats bli frisk från sjukdomar hittils skulle lika gärna kunna vara en slump!
Iaf.
Hur kom jag fram till slutsatsen? Förrutom tidigare sjukdoms-tillstånd och frakturer så inträffade det en incident precis innan Paris resan som gick till ungefär såhär:
Jag hade spelat innebandy på idrotten då, som malin uttryckte det "djuret" i mig kom fram. Jag kände att jag nog skulle spela lite mer än vad jag klarade av. Lyckades vika sönder foten på något sätt. Struntade i att uppsöka hjälp, tog mig hem och somnade med Eric på soffan (eller jag sov och han pratade med syrran och såg på tv tror jag)
Så vaknade jag av att farmor kom, och det blev att jag insåg att nu var det sjukan som gällde för foten.
Ytterst pessimistisk åkte jag + pappa och Eric (som hejjarklack och supportrar) in till sjukan.
Läkaren jag fick träffade ÖVER-ARRRRRTIKULEEEEEEERADE till mig som om jag var ett dagisbarn (alltså folk klagar på läkare som pratar otydligt, men det är nästan ännu värre då de idiot-förklarar en utan att säga något liksom!), röntgen-personalen var direkt otrevliga. Sköterskorna kollade typ snett på mig då jag haltade omkring i korridorerna. Samt att läkaren gav mig en diagnos men skrev in en annan på sin dator.
Detta hade naturligtvis inte gjort någonting (förutom att jag bra gärna vill veta vad det är för RIKTIGT fel i min fot egentligen!) om jag nu inte hade behövt ringa på vårdcentralen idag för att:
1. Få mer medicin
2. Kanske få ett åter-besök hos en läkare då foten varit allt från 3strl. större, blå, röd, jätte varm, har kräkts av att det gör ont, samt haft feber.
3. Alt. få något av ovanstående alternativ ist. för båda.
Då jag (ÄNTLIGEN) får ett samtal från vårdcentralen så tar det typ ljusår innan sköterskan förstår att jag faktiskt har ont på riktigt (även om hon faktiskt var väldigt förstående). Det är då det visar sig att läkaren jag haft på torsdagen har sagt en sak till mig men skrivit in någonting annat på sin dator. Det visste jag inte tidigare.
Så jag förstår den sköterska jag pratade med nu om hon inte tog mig på allvar när jag berättade hur ont jag faktiskt har!
Men då hon måste gå efter läkaren som jag hade tidigare, och att det fanns ont om tider så kan jag inte få min fot kollad förrän imorn. = Ingen ny medicin förrän imorn!
Det känns verkligen som om det här dygnet kommer att bli rysligt långdraget det också!
Allt detta gör att jag helt enkelt slutat att tro på sjukvården tills motsatsen är bevisad!
Har nu blivit en äkta ateist.
Fastän ateist nog mest används i religiösa-sammanhang så kände jag att det var rätt ord att använda.
Det är nog för övrigt den enda kategorin där jag vill kalla mig ateist.
Jag tror att sjukvården är en illusion. Något som vi vill ska existera men som många gånger inte gör det,
att jag har lyckats bli frisk från sjukdomar hittils skulle lika gärna kunna vara en slump!
Iaf.
Hur kom jag fram till slutsatsen? Förrutom tidigare sjukdoms-tillstånd och frakturer så inträffade det en incident precis innan Paris resan som gick till ungefär såhär:
Jag hade spelat innebandy på idrotten då, som malin uttryckte det "djuret" i mig kom fram. Jag kände att jag nog skulle spela lite mer än vad jag klarade av. Lyckades vika sönder foten på något sätt. Struntade i att uppsöka hjälp, tog mig hem och somnade med Eric på soffan (eller jag sov och han pratade med syrran och såg på tv tror jag)
Så vaknade jag av att farmor kom, och det blev att jag insåg att nu var det sjukan som gällde för foten.
Ytterst pessimistisk åkte jag + pappa och Eric (som hejjarklack och supportrar) in till sjukan.
Läkaren jag fick träffade ÖVER-ARRRRRTIKULEEEEEEERADE till mig som om jag var ett dagisbarn (alltså folk klagar på läkare som pratar otydligt, men det är nästan ännu värre då de idiot-förklarar en utan att säga något liksom!), röntgen-personalen var direkt otrevliga. Sköterskorna kollade typ snett på mig då jag haltade omkring i korridorerna. Samt att läkaren gav mig en diagnos men skrev in en annan på sin dator.
Detta hade naturligtvis inte gjort någonting (förutom att jag bra gärna vill veta vad det är för RIKTIGT fel i min fot egentligen!) om jag nu inte hade behövt ringa på vårdcentralen idag för att:
1. Få mer medicin
2. Kanske få ett åter-besök hos en läkare då foten varit allt från 3strl. större, blå, röd, jätte varm, har kräkts av att det gör ont, samt haft feber.
3. Alt. få något av ovanstående alternativ ist. för båda.
Då jag (ÄNTLIGEN) får ett samtal från vårdcentralen så tar det typ ljusår innan sköterskan förstår att jag faktiskt har ont på riktigt (även om hon faktiskt var väldigt förstående). Det är då det visar sig att läkaren jag haft på torsdagen har sagt en sak till mig men skrivit in någonting annat på sin dator. Det visste jag inte tidigare.
Så jag förstår den sköterska jag pratade med nu om hon inte tog mig på allvar när jag berättade hur ont jag faktiskt har!
Men då hon måste gå efter läkaren som jag hade tidigare, och att det fanns ont om tider så kan jag inte få min fot kollad förrän imorn. = Ingen ny medicin förrän imorn!
Det känns verkligen som om det här dygnet kommer att bli rysligt långdraget det också!
Allt detta gör att jag helt enkelt slutat att tro på sjukvården tills motsatsen är bevisad!
Kommentarer
Trackback
